Denne kastanjeögda fransman utgör navet i vilket musikaliskt rum han än placeras i. det finns berättelser om jazzkonserter som förvandlats från sömnpiller till eufori i samma stund han har äntrat lokalen. för att ta en öl. med en fot stampande i den tunga hiphopen, en djupt nersölad i charlieparkerland och en vilt sparkande bland de stora arrangemangens moln har denne trebening av naturliga skäl kommit att ta en storebrorsroll i familjen.
Lika drillad sen barnsben av rysk en skalpedant, som fostrad i ett musikhem där redan gruset på garageinfarten prasslar som ouvertyren till cavalleria rusticana. med lika många syskon som vi andra har tår lär visst minsta tandborstningsprocess ha urartat i rena earth wind & fireorgierna, och grannar kan vittna om hur bastubor stuckit upp ur skorstenen i jakten på ett skönt sound. tveksamt om överhuvudtaget något av människa skapat musikalstrande föremål inte varsamt har hanterats av denne magiker, och det står utom all tvivel att hans namn kommer spela över var mans läppar inom en ohyggligt snar framtid.
Plockad direkt från ett av de hårdare amazonraggargängen i avesta har denne yngling med klädsam svaghet för schlager på kort tid lyst upp hela musiksverige genom att likt en mångata över ishavet tända upp sitt rockstjärneflin bakom allehanda slagverk. trummor eller inte. finns där något att slå på, finns där lika snart ett eggande rytmmönster som evigt ekande dansar bort längs den gyllne vägen. inte helt sällan nyttjas detta av en hungrig publik då allt från flaskor till pärlhalsband sträcks fram för att få piskas in i ljudbilden.
Med en något barsk karaktär tar mannen ett litet kliv fram och slänger upp ett par spridda tonklasar från scenkanten. då vet vi att tiden stannar. inte bara för att vi i publiken med ens hamnar i ett tranceliknande samförstånd, men även rent bokstavligt så till den milda grad att vissa faktiskt på fullt allvar menar att den lille mannen blev kidnappad från nån av harlems jazzklubbar under det tidiga femtitalet, och har tills nyligen legat nedfryst.
Få lämnar konserterna utan att ivrigt tävla om superlativer för denna kvinna som så självklart färglägger även det mest tonlösa ordrabbel med regnbågens alla harmonier. dessutom är det med en fjällbäcks auktoritet och en ladusvalas lätthet hon på ett närmast obegripligt sätt följer willes alla spontana infall och sätter griller i huvudet på följespotskillen; vem är egentligen huvudartisten? upptäcktes av skivbolaget på ängarna utanför köping då hon meddelst s.k. kulande lockade på försvunna kor.
Ytterst få någotsånär kulturintresserade organismer har undgått att bekanta sej med detta monument i musiksverige. med ett hjärta av pumpastorlek och en konstnärssjäl av rent mytiska mått har denne broder så generöst och elegant skämt bort sin omvärld med sensuell blues att man - om du lyssnar noga - faktiskt kan höra hans namn längtansfullt viskas av rodnande gitarrkroppar i vilken musikaffär som helst på denna planet.