
Att
bli tillfrågad att skriva en text om Wille Crafoords musik känns
nästan lika ärofullt som svårt. Jag känner Wille, jag känner
honom till och med ganska bra, vilket brukar vara förrödande för
omdömmet i såna här sammanhang. Men jag tror faktiskt att
jag klarar att hålla huvudet kallt.
Låt mig genast bekänna att jag inte vet det minsta om hiphop. Alltså lika
bra att lägga den delen av hans karriär åt sidan. Just
D och Griniga gamla gubbar är jag helt enkelt inte kompetent att skriva om. Istället
några ord om vissångaren, „croonern“ och soloartisten
Wille Crafoord. Där är jag på mammas gata.
Det var någon gång 1997 som Wille för första gången
dök upp i mitt musikaliska medvetande, tidigare hade han bara fladdrat förbi
som den där lustiga rapparen som kunde få fotbollspubliken i Hultsfred
att hälla öl över huvudet medan de sjöng med i Tre Gringos
- men nu, 97, hörde jag en annan WC: eftertänksam, fräck, sensuell,
och lekfull med språket på ett sätt som påminde mig om
femtiotalets svenska poeter - en sentida Lars Forsell eller Beppe Wolgers. Musiken
tilltalade mig också på ett helt annat sätt än hiphopen:
en salig blandning av bossa, blues, vispop, storbandsjazz, Beatles Abbey Road
och Pizzicato Five-inspirerad easylistening. Plattan hette „Samma typ av
annorlunda saker“ och ter sig idag som en minor classic från 90-talets
musiksverige. Men kanske är jag idag allra mest imponerad av skivans textkvaliteter:
eviga teman om friheten och dess begränsningar, om livshunger kontra kvävande
parrelationer, om alla de svåra men nödvändiga kompromisser som
livet handlar om. Mansrollen blir skärskådad på ett sätt
som förefaller vara flera år före sin tid. Skalden omprövar
ständigt sin position som människa och konstnär, inget är
bestående, förgänligheten härskar, möjligen kan den
skjutas en aning på framtiden med kärlekens hjälp.
På „Den dära skivan“ från 1999 utvecklas dessa teman.
Samtidigt hålls orkestreringen ner. Less is more helt enkelt. Återigen
möter vi ett berättarjag ständigt beredd att ompröva sina
positioner. Här finns några av Willes allra vackraste och sorgligaste
låtar. Lyssna till exempel på „När träden slår
ut“ där Klasse Möllberg (Banarne?) spelar såg. Eller på de
medvetet misslyckade liknelserna i „Du kan bara jämföras med
dig“, en textkritisk uppgörelse med schlagerns allra tristaste kärleksfloskler,
och som just genom denna sin inbyggda kritik blir en alldeles utmärkt kärleksvisa.
Och så skalden som tar avsked av sitt tidigare vilda liv i den ironiska „Bara
en sista gång“. Och så börjar countrytonerna smyga sig
in i repertoaren: „Veckans freak“ är riktigt svängig hästjazz.
Willes tredje soloalbum „Om det så går under går det över“ gavs
ut 2003. Under tillblivelseprocessen gjorde vi en del koncerter tillsammans,
och jag fick därför nöjet att lyssna på låtarna pinfärska,
direkt från poetens skrivkammare. I min mening är det Willes starkaste
album. Skalden har mognat, rösten har fått patina. Ljudbilden har
skalats ner ytterligare. „Typiskt dig“är en alldeles fantastisk
källarbossa, minimalistiskt framförd i duett, där en ensam saxofon
står för mollfärgerna - och texten är förkrossande
bra i all sin enkelhet. Detsamma gäller barnviseinspirerade „Psalm
till nåt“, liksom fyndiga och igenkännande „Ses och ta
en bärs“, för att inte tala om den elegiska „Då och
nu“, där Cornelis möter Bellman möter WC i en lyckad legering;
aldrig har begreppet Deja vu gestalats bättre i svensk musikunderhållning,
och det på fler än ett vis. Jag hade givit mycket för att själv
ha skrivit den låten!
Carl-Johan Vallgren, 2004